Overallisbrallis

Räck upp handen alla kvinnor som någonsin har sagt: Jag har fan ingenting att ta på mig! 

Räck upp handen alla män som inte fattar hur hon kan säga så!

 

Nu mina vänner, kommer förklaringen. Jag sa just kommentaren ovan en gång, inför ett bröllop. Jag tittade på min samling av sådär 25 klänningar i min klänningsgarderob, och maken stod bredvid och såg ut som ett frågetecken. Han såg 25 klänningar.

Jag såg: Tre klänningar som var för små. Tre klänningar som var för stora. En klänning som var utesluten eftersom jag hade den på brudens systers bröllop. Fyra klänningar som absolut inte passade sig för ett bröllop eftersom de, så att säga, inte innehöll tillräckligt mycket klänning, två av dem på tok för korta, två av dem helt enkelt för osedesamma på annat sätt. Två klänningar som var för somriga. En klänning som jag kände mig som en tant i. En klänning som jag kände mig som ett berg i. En klänning som bara funkar på nyår (jag har sytt fast en svart fjäderboa i den). Tre vita klänningar. En klänning som ser ut som en gardin. En klänning som är hysteriskt varm. En klänning som är konstigt sydd och korvar sig på magen och på höfterna. Två klänningar som är för basic. En klänning som jag hade på det senaste bröllopet jag var, och där det fanns gäster som skulle komma på även detta bröllop. Och slutligen, en klänning som inte alls kändes som jag just då. 

 

Summa. Ingenting att ta på mig. Måste shoppa.

 

Vid ett tillfälle långt senare kom maken och jag att prata om detta. Då såg jag att han hade lagat resåren i sina joggingbrallor. Med presentsnöre. 

 

I rest my case.