Katastrof?
Det där med vad som händer med oss vid "kaos", som att tåget stannar eller det är snöstorm ute och vi börjat prata med fullkomliga främlingar som vi aldrig skulle ha pratat med om det varit normalläge, ja det där har jag klurat på förut.
Och därför funderar jag på vad som hände idag- jag var på Willys för att storhandla, och då menar jag storhandla. Elliot hade somnat i vagnen och jag ville inte väcka honom, så jag släpade in barnvagn med sovande barn, samt kundvagn på Willys, parkerade kundvagnen och gick sen gång upp och ner med en korg och tömde den i kundvagnen mellan varven. Helt lätt var det inte att sedan baxa alltihop till kassan och jag funderade lite lätt på hur tusan jag skulle få ut det till bilen utan att repa hela parkeringen.
Hur som helst. Ställer mig och mitt minitåg i kön, och det är då det händer. Folk, som ju alltså aldrig skulle ha pratat så värst mycket med mig annars, börjar prata om vad jag ska göra med all mat och grejer. Det slås vad i kön om vad mitt kassakvitto kommer att sluta på. Det skämtas om hur mina eventuella kassakvitton i Ullared ser ut. Mannen som står bakom försäkrar att det aaaabsolut inte gör något att han kommer att få vänta bakom mig i en halvtimme. Kassörskan frågar om jag är där ensam. När jag svarar på det ringer hon till någon som kan komma och hjälpa mig att packa ner varorna. Hon erbjuder vidare glatt en rabattkupong på 50 spänn på blöjor. En medarbetare dyker upp och packar ner alla varorna!! En tant tycker hon behöver hjälpa till att gunga barnvagnen lite ( Elliot sov alltså fortfarande). Kassörskan bjuder på ett paket russin som jag kan ge Elliot när han vaknar, och när totalsumman landar hojtar en kassörska från en annan kassa: Vad blev det? Vad blev det? Vem var närmast?
Jag var närmast och hade underskattat summan med 17 kronor. Hela kön och kassörskorna diskuterar hur nära det faktiskt är. När jag, och personalmänniskan tutar bort mot utgången och jag säger hejdå till kassörskan, svarar halva kön. Några vinkar.
Och jag fattar egentligen ingenting. Har det här att göra med katastrofbeteenden? Eller var det bara en ovanligt kul blandning av folk på liten yta? Eller är folk sådär latent trevliga i alla kassaköer och vad behövs isåfall för att det ska bryta ut trevligheter? Och om det är katastrofbeteende: Hur har tex en ensamstående fyrabarnsmamma det när HON storhandlar?
Det här fick mig att fnissa och le. Förhoppningsvis hela vägen fram till lunch. Men visst känns det som om det finns hopp för mänskligheten när sånt där händer :)
Kan bara tillägga att som ensamstående FEMbarnsmamma är man en större sensation än ett UFO och förmodligen mycket farligare än så.... STORA ögon, gapande munnar och tyyyystnad är vad man möts av. DOCK sker händelser liknande din om man bara skulle ha en parvel med sig. Tror ETT barn eller EN hund är lite samma skrot och korn på marknaden...raggningspotential mao ;-)
