Overallisbrallis

Hur sammanfattar man en resa som liksom varit flera resor i en, från extrem lyx till extrem fattigdom, och som ändå bara varat i nio dagar? Här kommer lite bilder, de flesta snodda av resbuddyn Bullen som är en betydligt bättre fotograf än jag och framför allt en bättre resebyråanställd än jag!  Och även ett bättre resesällskap än jag! =) Såhär snygga är vi iallafall strax efter 0300 en måndagsmorgon, på väg till Köpenhamn!



Köpenhamn- Bryssel i bissniss-klass är inte så mycket att skryta med, men bissnissklass mellan Bryssel och Nairobi passade oss som hand i handske så att säga:

Som en strandad val ligger jag i fåtöljen och till vänster om mig syns knapparna med vilka man justerar så att stolen blir en säng, med eller utan massagefunktion. Där syns även en låda belgisk gratischoklad och strax efter bilden togs fick jag en kir royal i handen, följd av en fyra rätterslunch på linneduk.



Sent på kvällen landade vi i Kenya- landet fullt av leenden. Men eftersom Nairobi är mest känt som Nairobbery hoppade vi snabbt in i den väntande taxin och tog oss till ett skabbigt hotell där vi spenderade natten och kände oss såhär rika:


Nästa morgon tyckte vi att vi hade världens tur eftersom ett bussbolag med resor till Mombasa råkade ligga vägg i vägg med hotellet. Vi köpte biljetter och hoppade på, för säkerhets skull utrustade med varsin kofta eftersom det ju "kunde bli lite kallt med air condition". LOL. Air condition? Tror inte det. Bussresan blev the Bustrip from Hell. Sjuuuuukt varmt och ganska skumpigt i nio timmar. Ett toastopp= inte dricka för mycket vatten. Efter några timmar satt vi och hällde vatten över våra huvuden. Marie hade en handfläkt som hon fastnade i håret med. Det var det roligaste på de nio timmarna. Men eftersom vi inte visste något om detta såg vi så här glada ut innan avfärd:

Framme i Mombasa efter the Bus from Hell haffade vi en tuktuk på gatan och for upp till vårt lyxiga lyxhotell, där vi skulle spendera 5 nätter.



I ett all-incklusive deal får man äta så mycket man vill! Särskilt pannkakor, som bland annat serverades till frukost, made by order. När vi låg vid poolen var det bara att hissa en liten flagga som stod vid bordet bredvid solstolen, och så kom en servitör springande ( nåja) och frågade vad vi ville ha.
För övrigt spenderades dessa fem fantastiska dagar med vattenpolo, volleyboll, vattengympa, vattenrutchbana, och latmaskande.

Och...okej då, ganska mycket mat. Desserttallrik:

En del nya kompisar fick vi förstås också:






Jag blev som vanligt sugen på havsfiske och gav mig iväg för att deala med en av de lokala fiskegubbarna på stranden om att få följa med ut på en tur, för att undvika turistbåtarna. Det gick  bra och nästa morgon var jag på plats. Jag skulle även få hyra utrustning av dem, och när jag kom dit fick jag snorkel och fenor. Coolt tänkte jag, det blir tid för snorkling också. Jag frågade igen om de hade fiskespö till mig, och det skulle inte vara några problem "we've got the equipment". Okej.


Storfiskarn och hmm...lillbåten M/V Mia:



När vi paddlat oss en bra bit ut till havs fick jag "the equipment"....en hemmagjord harpun, inga fiskespö här inte, utan en snabblektion i hur man avfyrar en harpun och att det var bläckfisk vi var ute efter.


Nå, fullt upp som jag hade att titta på allt annat såg jag ingen bläckfisk, och tur var väl det för inte hade jag kunnat skjuta den i såfall. Efter en fantastisk snorkeltur var det till slut dags att åka hem. Och ojdå...hur kommer man upp i båten?



Man hoppar i bara, sa mister kapten. Jo, tjena. Jag såg för mig hur de skulle få bogsera mig in till land. Tillslut kom jag iallafall i och fiskegubbarna höll på att skratta ihjäl sig. Det var, garanterat, inte det smidigaste de skådat.

Efter denna lilla utflykt var det gott att lata sig lite till:



Men, lyxen har ett slut när man bara är låtsasriking och vi vinkade hejdå till M/V Voyager och Havet...



och resan fortsatte med tåg från Mombasa tillbaka till Nairobi.


På tåget, som tog 14 timmar mot bussens 9 timmar, fick vi egen sovkupé och finmiddag i matvagnen.



och på morgonen fanns det tid för lite sightseeing genom tågfönstret. Det var ju inte X2000 direkt, så den här fastnade

på bild. Nej, det är inte en häst utan en zebra.

Vi vinkade också åt ett antal tusen barn, vars höjdpunkt på dagen var att titta på tåget:


I bakgrunden syns deras hem. De bor där- vi har just lämnat ett hotell som inte ens finns i deras drömmar. Klumpen i min mage fick definitivt tåget att köra ännu saktare.....

Framme i Nairobi hade vi, för att göra en lång historia kort, ordnat en chaufför vars uppgift var att ta oss runt staden på olika äventyr. Med honom spenderade vi cirka tio timmar vilket var en smula frustrerande eftersom han inte förstod vad vi sa, och det inte pga språkproblem. Han lyckades iallafall, som tur var, ta oss till elefantbarnhemmet, där vi fell in love!



Fem veckor gammal var minsta elefantisen. Mammorna var döda och bebisarna hade också dött om de inte tagits om hand. Den här lilla polaren tuggade mig, helt tandlöst som alla bäbisar, på handen. Personalen på barnhemmet matade dem med nappflaska:

och sov med dem på nätterna. Elefanterna kommer så småningom att placeras ut i det vilda igen.

Efter elefanterna dök den här killen upp:


en mycket sällsynt svart noshörningsunge. Man kan ju smälta för mindre. Besöket på elefantbarnhemmet varade en fantastisk timme, innan vi for vidare till de här inte lika snälla animalsen:



Marie ser helt naturlig ut medan jag ser livrädd ut på alla kort. "Se inte så rädd ut" sa hon. En sekund senare, när maten jag gav gifraffon var slut, ser jag i ögonvrån en attack och lyckas i sista sekunden slänga mig framåt och på så sätt undvika att få ett gigantiskt, och jag menar gigantiskt, giraffhuvud i tinningen. Det var Crazy Daisy. Hon var lite folkilsk. Dagen innan hade en annan turist fått henne i huvudet så turistens glasögon gick sönder och han själv fick en fet bula i pannan....nä, jag väljer elefanter!

Eller Pumbor:



Sista stoppet innan flygplatsen, Sverige och vardag blev ett barnhem i Nairobi. Yngsta barnet där: 2 dagar gammalt. Som tur var sov alla babysar middag, annars hade jag garanterat stulit hem ett par. Försökte med några av de här också:



men utan framgång. Barnhemmet verkade dock mycket välskött och bra, så jag har övertygat mig själv om att de har det, förhållandevis, bra där.


Kenya! Ett land av smiles, fattigdom och arbetslöshet, idel vänlighet och fantastisk natur, som satt många många spår i mitt huvud!

Tack för den, Bullen!