Overallisbrallis

Lördag 14 mars, Mellofinal i globen!

Rätt låt vann och det är något alldeles särskilt att vara i Globen när det händer. Omröstningen i år var ju smått kaotisk, och Globenfolket, vana som vi är att "vår" låt ska få rätt mycket poäng redan i inledningen av röstningen, blev nu smått paralyserade av förvirring när jurygrupernas tolvor spreds ut över startfältet likt innebörden av en socialdemokratisk slogan. Men när Folke sagt sitt och segern hamnat rätt exploderade å andra sidan Globen! Mäktigt!
Bäst- att rätt låt vann och att vi var så många som kunde åka tillsammans! Och, givetvis, det otroligt roliga efterspelet till "Tingeling". Att ryska ambassadören tycker att upphovsmakarna borde spärras in på mentalsjukhus säger mer om Ryssland än vad "Tingeling" i sin vildaste fantasi kunnat åstadkomma.
Sämst- de fyra fulla brudar som satt bakom oss och skrek och diskuterade oväsentligheter och var dryga. Varför betala massa pengar för en biljett till något som kommer att vara en gigantisk minneslucka nästa dag? Jag hoppas innerligt att de alla fyra var sjukt bakis på söndagen.

Onsdag 18 mars. Baletten Svansjön på Hjalmar Berman-teatern.

Som en del i vår kulturella turné gav jag Le Magnifique biljetter till Svansjön i julklapp. Det var verkligen the real thing med Moldaviska nationalbaletten och ryska stjärnsolister ( heter det solist när det gäller dans? )  
Balett är indeed mycket vackert och mäktigt och det är omöjligt att inte imponeras. Att göra 47 snurrar som säkert heter något annat fint, för att sen dansa vidare som om inget hänt får mig att skämmas i jämförelse med hur jag ser ut när jag kör fem varv på "dansk julafton"-pinnen på midsommar. När vi kom hem försökte jag ställa mig på en tåspets sådär som de gjorde, fast jag försökte med en fot medan jag höll upp så mycket som möjligt av min kroppshydda på armarna. Det var helt omöjligt att göra tåtricket. Svansjön var vacker som den saga det är och mycket imponerande i dans, kostym och musik.
Trots detta fann jag tid under föreställningen att fundera över ungefär när det för en man känns naturligt att gå ut inför en fullsatt salong,  iklädd trikåer som, och nu överdriver jag inte, inte bara mycket tydligt visar konturerna av ens könsorgan utan det även, till översta bänkraden skulle synas om man en dag skulle råka ha en finne på pungen. Det är nästan omöjligt att inte skratta lite åt synen, trots allt. Jag tror att jag där någonstans fick underkänt som finkulturare. Inte heller drack jag rött vin i pausen, utan vitt. Nästa gång står det bandy på kulturutvecklingsschemat!

Lördag 21 mars, Örebrospexets Faraos förbannelse på Hjalmar Bergmanteatern

Mitt kära gamla spex har flyttat ner på stan i de fina salongerna och jag hoppades, hoppades, hoppades att det skulle bli så bra! Men....tyvärr. Man kan ha mycket delade åsikter om vad som är nödvändigt i ett spex och inte, men det jag behöver för att bli nöjd är: ett bra och rimmat manus som knyts ihop i slutet på ett oväntat sätt. Det fanns inte. Det var prat, prat, omotiverade ingångar, rörigt och hyfsat obegripligt. Roliga låttexter som kan uppfattas utan att dränkas i musiken. Påföljande omstarter ska vara korta och med en rolig twist. Det fanns inte. En rolluppsättning där alla karaktärer har en funktion som gör deras närvaro på scen berättigad, och åtmisntonde någon karaktär som är rolig. Det fanns inte. Vid ett tillfälle räknade jag till sjutton pers på scen, och alla var tysta. Snygga lösningar i scenbyten och teknik. Det fanns inte. Att blacka en scen för att "så tyst som möjligt" byta eller ändra dekor var en temposänkning redan på medeltiden.

Det som var positivt var : ett gäng ( ett stort gäng) duktiga skådisar, varav flera höjt sig sedan jag senast såg dem, och några nya som med rätt förutsättningar kan bli mycket bra, och de flesta av dem även duktiga sångare. Ett rejält band, snyggt inbakade bakom dekoren. Snygga kostymer. Några kul låtval. En synopsisidé som kunde blivit fantastisk. Det som fanns var hygglig amatörteater.

Det som definitivt inte fanns var ett spex. Ett sådant är nämligen roligt. Jag kan ha skrattat en gång. På tre timmar. Det är drama, drama, drama och absolut noll humor. Tyvärr.