Overallisbrallis

Liza Marklund skriver:


"Men den stora förloraren i veckans drev är varken jag eller Maria Eriksson.
Den stora förloraren är något som är oändligt mycket större än oss två som enskilda individer - nämligen hela kvinnovåldsfrågan.
Risken med Monica Antonssons röriga och motsägelsefulla partsinlaga "Mia - sanningen om gömda" är att misshandlade kvinnor får det ännu svårare att bli trodda.
Det Monica Antonsson gör, konsekvent, i sin bok är nämligen att negligera, förringa och förlöjliga våldet mot kvinnor. Mycket av innehållet från boken "Gömda" bekräftas faktiskt - för att sedan omedelbart misskrediteras, ursäktas och bortförklaras.
Antonsons uppgiftslämnare är, i de övervägande delarna av boken, någon av de bägge män som antingen (enligt egen utsago) dömts för misshandel av "Mia" eller legat i vårdnadstvist med henne.
Deras argument och ursäkter tas för ovedersäglig sanning.
Ja, han slog ju henne, visserligen vid flera tillfällen men det var ju inte så hårt. (Han brukar för övrigt bara slå ett slag åt gången, får vi veta. Inte liksom mata på med många slag efter varandra.)
Ja, visserligen fanns det läkarintyg på "Mias" skador, men de var ju inte så allvarliga.
Ja, han försökte ju köra på henne med bilen, fast det var nog mest för att skrämmas.
Ja, visserligen sa han att han tänkte röva bort flickan Emma till Libanon, men det var nog bara snack.
Så där håller det på, sida upp och sida ner.

Intressant att notera i Antonssons bok är hur olika myndighetspersoner också förringar det som hänt. De uttrycker sig exakt på samma sätt som skolkuratorer eller rektorer vars elever varit utsatta för svår mobbning: vi har minsann aldrig märkt något. Och om vi märkte något så gjorde vi minsann så gott vi kunde. Och förresten så var det nog inte så farligt.
Där finns, exempelvis, socialsekreteraren som säger att det inte förekom någon vandalisering av "Mias" hus: man skrev ju bara "HORA" på husväggen.
Eller dagisförståndaren som inte minns några hot, bara att mannen var där och skrek lite.
Nästan skrattretande blir det när människor i Antonssons bok först får påpeka att de minsann aldrig umgåtts med "Mia", faktiskt inte kände henne alls - och sedan tas för sanningsvittnen för händelser som inträffade för 25 år sedan.
I vanliga fall kallas sådant för elakt skitprat.

Ändå påstår sig Monica Antonsson ha skrivit en faktabok. Hon låtsas att hennes extrema partsinlaga är den "korrekta" sanningen - en sorts objektiv verklighet, som om det fanns någon sådan.
Det absolut mest anmärkningsvärda i hela Antonsson bok är dock det obegripliga faktum att hon aldrig talat med "Mias" närmaste, de människor som stod mitt i händelsernas centrum, då, för 20- 25 år sedan: hennes mamma, pappa, systrar, svågrar, mostrar och kusiner. Dessa människor har nu offentligt bekräftat de flesta av de händelser och omständigheter som Antonsson så föraktfullt avfärdar i sin bok: dödshot, avlyfta dörrar, galler för fönstren, järndörr i källaren, personal inlåst på dagis tillsammans med Mias dotter.
Att Monica Antonsson överhuvudtaget inte kontaktat dem betyder enbart en sak: Hon har aldrig varit ute efter någon "sanning". Hon var ute efter att misskreditera "Mia".
Därmed har Antonsson underkänt sitt eget journalistiska projekt, och här har vi skillnaden mellan båda våra böcker:
Jag har skrivit en anonymiserad dokumentärroman där inte en enda person går att identifiera.
Monica Antonsson påstår sig ha skrivit en journalistisk faktabok där hon publicerar namn och bild på människor, hon röjer adresser och identiteter.
Att vissa läsare kan ha svårt att inse den här skillnaden har jag förståelse för.
Att en del kollegor i mediebranschen inte begriper skillnaden tycker jag är häpnadsväckande.

Mediedrev blåser över.
Det som blir kvar är fragment, små bitar av debatten som flyter omkring utan sammanhang i det allmänna medvetandet efteråt.
Att jag får ta en smäll som den här var oundvikligt, den skulle ha kommit förr eller senare. Hade det inte handlat om detta så hade det varit något annat.
Men om det bestående intrycket av den här debatten blir att misshandlade kvinnor ljuger, och att de myndigheter som tar dem på allvar är inkompetenta, då är vi förlorare allihop."


Jag tänkte inte lägga mig i debatten, för jag blir så förbannad, men det här är så totalt mitt i prick. Den enda fråga som står obesvarad för mig i detta är: Vad är du ute efter Monica Antonsson? 15 minutes of fame? Ja, det har du fått, grattis, hoppas du är nöjd med det. Nu kan vi andra skrapa ihop spillrorna av det du förstört i din strävan.