Overallisbrallis

Människan är i grund och botten ett flockdjur, men får gärna för sig att hon är mycket självständig. Ibland händer en katastrof, och då trillar vi instinktivt tillbaka till vårt flockbeteende. Men vart går då gränsen för Katastrof?

Min bussfärd hem brukar vara en lugn historia, där folk ibland tvingas att sitta NÄRA en medpassagerare för att det är ganska fullt. Det betyder ju dock inte att vi för den delen pratar med varandra, möjligen nickar man till de andra busspendlarna.
Idag hände följande: En överförfriskad dalmas klev på och var, om än trevlig, både högljudd och odiskret när han berättade sitt livs historia för busschaffören ( och alla oss andra). Men okej, katastrofgräns ej nådd.
Efter en stund gick en av de pendlande damerna fram och frågade om det gick att stänga takluckorna på bussen, som stod öppna. Igår, meddelade hon, var värmen på hela vägen hem för den gick inte att stänga av, och det var olidligt varmt och idag, tja, det är ju inte sommar ute direkt, sa damen. Chauffören tryckte på några knappar men erkände sedan att han inte visste hur man gjorde, eller ens huruvida de var elektriska eller manuella.
Dalmasen hävde sig då upp på ett säte och slet i luckan för att få igen den, med resultat att den ( elektriskt styrda) luckan inte rörde sig en millimeter, men handtaget på den gick sönder. Spridda kommentarer men katastrofgräns ej nådd.

Ytterligare en stund senare kommer en medpassagerare från bussens bakre del flåsande och säger att hon skulle gå av där borta och att hon tryckt på stoppknappen men att den inte fungerar. Nu händer det. Katastrofgräns nådd. Ett sorl sprider sig i bussen och alla passagerare börjar muttra med sina stolsgrannar- samma grannar som de dittills inte låtsats om att de ens sett. Dalmasen knatar runt i bussen, på chaufförens uppmaning, och ser till att alla förstått att katastrofen inträffat och stopp-knapparna inte fungerar. Inför varje stopp ropar han: Nån som ska av????!!!, varpå den som ska av hojtar. Ljudnivån i bussen är hög. En man som ska kliva av ropar: "Lycka till nu allihop" innan han går av, och en dam säger till sin okända stolsgranne: "ja det var mig en livad bussresa det"

Jag iakttar faschinerat. Varför blir det såhär?