Overallisbrallis

Två saker i världen är jag rädd för ( ja, förutom det där som är normalt, att något ska hända dem man älskar något och så) och det är bröstcancer och fästingar. Bröstcancer kan man bara hoppas på att slippa, men fästingar...okej, realitycheck: vi bor ute i grönsaken, jag gillar att vara utomhus, vi har en katt som är mycket utomhus, och förra veckan kom hon in med en fästing. Jag stängde in mig på toa. När jag senare pratade med Le Magnifique om fästingen började jag gråta. Det är nog bara att gilla läget- det finns fästingar här, de kommer att komma väldigt nära, alternativt på mig.
Så, vad göra om inte sätta igång med en egenhändigt ihopknåpad KBT.
Målet: att inte freaka ut den dagen jag hittar en fästing, på mig, på katten eller annorstädes. Att, om jag måste, också kunna hantera den. Om jag står ut med det här ett tag är jag på god väg:



OOooooohhhh...hyperventilerar. De är så in i HELVETE äckliga!!!! Fatta hur proppad med blod den där ena är! Status: mår illa, har svårt att titta på bilden, rörde musen försiktigt som om de skulle komma ut genom den, är lite skakig och det KRYPER PÅ MIG!!!!

Men. Om jag tittar på den där bilden en stund varje dag kanske jag inte behöver läggas in på psyket om jag skulle få en fästing.

En annan sak som faktiskt får mig att känna på samma sätt är fotona på det där äcklet som dödade Engla. Maken till förjävlaäcklig man har jag aldrig sett. På varje foto på honom som publiceras lyckas han vara lite flottigare, lite fulare, lite slemmigare, lite mer motbjudande än på det föregående.