En tävlingsinriktad mosters mara
Maken: Det skämtet får du max en tvåa på en tioskala för.
Allvarligt....är han inte lite snål där? En femma? Får jag en femma? Kom igen?
En annan fundring: När är man som modigast/dummast? Alltså- någon gång i livet har man väl en peak i vad man vågar, efter att man varit för liten för att tordas men innan man fattar hur korkat det är att göra det.
Igår var vi på Liseberg. Jag åkte bland annat Atmosfear, som jag egentligen inte vågar åka, men jag gjorde det ändå. Dels för att jag inte ännu är riktigt bekväm med tanken på att jag inte vågar, och dels för att systersonen, 14 år, och jag har utmanat varandra och ingen av oss tänker backa.
Men. Han är 14. Jag är 37. Jag bli fegare och fegare, han, som när han var liten stod vid vattenrutchbanan dit hans moster övertalat honom att komma med och skrek: "Snälla! Låt mig slippa!" över hela badhuset ( Jo, han slapp. Han var fyra år då. ) blir fortfarande dummare/modigare.
Jag inser att i tävlingen mellan honom och moster Overallisbrallis kommer hon att förlora. Men-det blev inte den här gången. Heller.
Vi åkte Atmosfear, rätt skraja båda två. Vi kom ner, och åkte en gång till. Den var ganska mesig ändå.
Tweenie-Majsan, the one and only
Här i huset har pappan inte alltid samma färguppfattning som Majsan och jag. Säger vi att något är rosa säger han lila, säger vi att något är grönt kan han säga blått.
Idag utspelade sig denna konversation:
Jag: pappa har målat om din garderob.
Majsan hoppfullt: I turkost???!!!
Jag: Tja...typ....
Majsan uppgivet: Jaha. Pappaturkost. Alltså orange, typ.
Semester i Berries
The City of Paris.
Nu vill Overallisbrallis dela ut priser till dem som deltagit med den äran i sommarens upptåg!
Första pris går till 16-åriga A, som trots sin flygrädsla och för-allt-främmande-rädsla, trots att nya tjejen inte kunde pussas på under två veckor, och trots att han inte alltid är så van att ha inte ett, utan två stundtals ganska enerverande småsyskon i sin absoluta närhet dygnet runt, följde med till Frankrike.
Första pris går även till Majsan, som trots att hon ibland kan driva vem som helst till vansinne och därmed inte sällan får onda ögat på sig, alltid är lika positiv till alla upptänkliga upptåg och utflykter, och alltid (nåja) bidrar med nyfikenhet, tusen frågor och ett gott humör.
Vidare går första pris till Elliot, som på sin första utlandssemester, Finlandsutflykten i vintras undantaget, inte direkt fann sig själv i fokus och varandes på en småbarnsvänlig liten all-inclusivesemester, utan släpades med på alla möjliga icke-barnvänliga aktiviter som tolererades utan ett pip och enbart mutad med en nutellafylld pannkaka om dagen. Eller två.
Stora stora hederspriset går till min kära Bulle med familj, som dök upp för några dagar och överraskade skiten ur Majsan, och förgyllde våra första dagar i Paris. Utnämningen gäller även att de fixade garage till bilen hemma.
Hederspris går även till Ladineks, som tog hand om katten ett par dagar och till Freléns, som lånade ut lägenhet till oss fem i familjen Hitådit.
Men seriöst- le Magnifique och Overallisbrallis kommer för evigt att vara de stora hjältarna i sin egen värld efter den här resan, som alla överlevde!
Saker vi vill minnas: Underbara promenader i Paris. Grodlår och sniglar. Elliots lycka över att spendera två veckor med alla familjemedlemmar. Majsans lycka över sina pimpade naglar. Le Magnifiques och Overallisbrallis enda stund i tvåsamhet- på promenad i trädgården i Versailles. Bullen och jag i samtal på en parkbänk i Louvreparken. Nutellapannkakor. Katakomberna, Eiffel, Notre Dame, Louvren, utflykterna i Normandie. Färskt bröd varje morgon. Majsans och mina shoppingutflykter. Trevliga och hjälpsamma och barnvänliga fransmän. Gräddfil förbi den tre timmar långa kön till Louvren. Plumpspelskvällar. Majsans: "varför undrar alla om jag gillar berries? Alltså, bär." ( Do you like Paris?)
Saker vi inte vill minnas, men inte lär glömma: Fem personer på 35 familjeoanpassade och icke-barnsäkrade kvadrat i Paris. Fem personer i ett litet hotellrum i Le Havre. Den "döda mannen" på gatan och räddningstjänst som inte kom. Gängslagsmålet utanför lägenheten sista kvällen i Paris. Elliots flygdebut. Tiggande barn. Mushus. Att jag låste mig ute och lägenhetsinnehavarens ex-fru fick komma och släppa in mig.
Nå. A har meddelat att det här nog var hans sista flygning någonsin, kanske till och med hans sista semester. "Jag är konservativ av mig. Jag trivs bäst hemma, jag."
Maken och jag har bokat en sväng till Teneriffa över jul. Med ETT barn.
